Hej.

Jag är här.

Fortfarande. Alla år senare. Åtminstone någon slags rest av allt det där högmodet, all den där passionen, livsglädjen, drömmarna, ångesten.

Jo, jag är här.

På ett grått kontor med takfönster. Rosa IKEA-konst på väggarna. Ett höj- och sänkbart skrivbord. En skärva av allt det där löjliga och fantastiska; den tågolyckan du kände. 

Av hon som vågade vara pretentiös bortom alla skammens ridåer. Idioten. Extra allt. Hon vars konton och kommentarer jag nu frenetiskt sitter och raderar där jag kommer åt. Vilken dåre.

Nu passar jag in.

Det är mitt jobb.

Tyst som en mus.

Utmärkt administrativt arbete. En kugge i någon annans verksamhet.

Sätter maten på bordet.

Död.

Jag vill att du skall veta, David. Trots allt; att någonstans finns hon. Någonstans blommar lägdorna. Där glittrar skutan. Där ligger hon i gräset tillsammans med Joel, röker Lucky Strike och gråter skrattar gråter skrattar. Står på högsta klippan mitt i Högbys fårhagar. På toppen av Galtispouda. På botten av Gevsjön. Hon är på väg upp på Vårbergstoppen och på väg ner i Fyrisån. Och hon drömmer om sin stuga i skogen. Om allt hon skulle få vara i sitt enda liv.

Någonstans.

Men så länge

är jag här.

Platshållare. Skal.

Det här är mitt svaga livstecken, rakt ut i stora alltet.

Och som alltid, tror jag ju att du finns där ute någonstans. Läser. Funderar. Har dina åsikter. 

Si Och Så. 
Så Och Se. 
Stå Och Slå. 
Sjukdom Och Svek.

En dag blommar lägdorna igen. 

Hej

Elin